I går kväll startade fem dagars invigningsfest på Gränby Centrum. Åtta nya butiker slog upp portarna för första gången. Och Shirley Clamp uppträdde live. Klockan sex i morse tog Rix Morronzoo över showen och sände direkt från gallerian. Ett hundratal morgonpigga shoppare bjöds på radioprat, musik och frukost.

Ord är viktiga. Att välja ett ord istället för ett annat kan ge en text en helt annan känsla. Fel ord kan ju till och med ge en helt annan innebörd om det vill sig illa. Därför ska de vägas på guldvåg. Ord ska vridas och vändas på, speciellt om syftet är att sälja någonting.

Med det menar jag inte att språket alltid måste vara korrekt. Stärks budskapet genom att skriva "oxå" istället för "också" ska man naturligtvis göra det. Inte heller enstaka stavfel eller dubbla mellanslag är hela världen, om sammanhanget är tillräckligt starkt.

Men ibland blir en pytteliten bokstav avgörande.

Jag fick ett mail från en producent i Asien. Och även om de ekonomiska fördelarna känns lockande, så dyker det upp uppenbara baksidor i mitt huvud. Saker som blir fel på grund av kommunikationsproblem. Språkförbistringar.

Hur som helst. Läs ämnesraden så förstår ni varför det inte blev affär den här gången. En produktion i Asien har nog aldrig känts mer avlägsen.

I torsdags fortsatte Zellout Bootcamp och utbildningen i Kundens Huvud. Föreläsaren var Calle Peyron, civilekonom och varumärkesstrateg som bland annat varit marknadschef inom Arlakoncernen.

Calle berättade om hur ett varumärke föds, utvecklas och utgör grunden för en långsiktig lönsamhet. Och hur varumärket påverkar relationen mellan konsumenten och företagets affär.

Liksom den tidigare föreläsningen avslutades förmiddagen med en gemensam lunch på UKK.

Slut för i dag.
Tack för i dag!

I Kundens Huvud ges av Zellout Bootcamp tillsammans med Berghs School of Communcation.

Jag vet inte vad jag tycker om MQ. Företaget har gjort ett fantastiskt jobb de de senaste åren. Varumärkesmässigt, reklammässigt och affärsmässigt. Hatten av. Men det är något som inte känns rätt, det känns oärligt på något sätt. Jag kanske har helt jäkla fel? Eller är jag bara skadad av mitt yrke? Hur då, tänker du?

MQ pratar om ”Big fan of varumärken”. Och glider man in i butikerna möts man av Fred Perry och Lindeberg på herrsidan. Längst fram på damavdelningen hänger Bondelid och Twist & Tango och Bruuns Bazaar. Löftet håller, MQ gillar varumärken och här hänger varumärkena. Men bara några steg in i butiken är de borta. Här börjar nämligen MQ-land – Bläck, Emilio, Zoul, 365 Sunshine och allt vad de nu heter. Och det är klart, det är ju också varumärken. Men de är MQs egna. Företagets kassakossor, det är på de här grejorna de tjänar pengar. Och frågar du mig så åker de snålskjuts på Fred Perry, Bondelid och de andra. Jag tror nämligen inte att de som handlar dessa varumärken har någon som helst aning om att dessa kläder faktiskt är MQs egna.

Spelar det någon som helst roll då? Svaret är – jag vet inte. För mig gör det det. Fred Perry, Lacoste, Hugo Boss, Björn Borg, Calvin Klein – listan kan göras ganska lång, har någon form av historia, någon form av mission, någon form av intention. De vill något. Och det är det jag köper när jag sätter på mig deras kläder, jag blir en del av det, de blir en del av mig. Tror jag. Men det känns på något sätt som att Bläck, Zoul och Emiio kläcks på ett förmiddagsmöte och sen ska det produceras. För marginalerna på de "riktiga" grejorna räcker helt enkelt inte till. Återigen, spelar det här någon roll?

Vem bestämmer vad som är ett varumärke eller inte? Det är så klart mottagaren, den som köper. Om den som köper en Bläckkostym för 3 000 kronor anser att den är värd det, då är den det. Självklart. Alla varumärken som finns på Dressman är Dressmans, kläderna på Jack & Jones och Vero Moda kommer från samma danska företag. Men MQ blandar och låter klassiska varumärken, hårt svettandes designers lyfta deras varumärken. Det är så klart otroligt smart (Stadium gör det samma, andra likaså). Men är det schysst?