Att förändra attityder är inte det lättaste – särskilt inte om man heter Kommun i efternamn och ska försöka få ungdomar att sluta klottra eller skräpa ner. Så hur ska en stor organisation kunna "berätta" något sånt här med framgång? Kanske ska de inte berätta något alls, utan istället låta ungdomarna förmedla det till varandra?
 
I den nya kampanjen Superstädarna har Uppsala Kommun via sajten minstaduppsala.nu gått ut med att de söker ett par städvilliga och sommarjobbshungrande ungdomar. För en månads arbete får de 30 000 kronor i lön. Och det finurliga är att de inte bara ska städa. Hälften av sin arbetstid ska de vara aktiva i sociala medier och berätta om hur det går på jobbet.
 
Lite extra cred ska de ha för ansökningsprocessen. För att bli aktuell för jobbet var den arbetssökande tvungen att fixa röster till sin egen kandidatur. Det vill säga ungdomarna fick ett incitament för att skicka runt minstaduppsala.nu-adressen till polare så att de kunde rösta. Och Uppsala Kommun fick till ett buzz redan innan städningen var igång.
 
På det här viset har kommunen lockat till sig allierade ambassadörer som målgruppen kan relatera till – och avsändaren befinner sig varumärkesmässigt långt bort ifrån det annars ganska stelbenta kommunlejonet (som det är i dag). Relevant och fräscht istället för uppläxande kommuninformation, med andra ord. Bra jobbat kommunen!

Som du säkert vet köps det allt färre cd-skivor till förmån för musiktjänster som Spotify och nerladdningar från internet. Och butikerna som säljer den fysiskt förpackade musiken är oftare bensinstationer än specialister.
 
Hur ska man då som artist eller skivbolag förhålla sig till de nya spelreglerna? Till viss del handlar det så klart att använda internets möjligheter till sin fördel. Men bortsett diskussionen om illegal nedladdning så har den digitala världen också sina begränsningar. Det är en djungel. Och det är svårt att sticka ut.
 
Några som har fattat det här är The Ark. Nyligen släppte de sitt femte album In full regalia. Musiken låter lika bra som vanligt, men sättet att lansera den skiljer sig rejält.
 
In full regalia är förpackat i ett snyggt magasin på hundra sidor och säljs på tidningshyllan på bensinstationer, servicebutiker och dagligvaruhandel. Magasinet är fullspäckat med all tänkbar the-Ark-kuriosa för fansen och har redan sålts i över 26 000 ex, vilket är en bra bit över gränsen för guld. Något som endast ett fåtal svenska artister lyckas med i dag. Bakom det fantastiska hantverket står designbyrån Sandberg & Timonen (Rodeo, Wester mfl).
 
En annan fördel att sälja musiken som tidning är att den kategoriseras som litteratur, det vill säga kan säljas med lägre moms. Priset för detta retrodoftande "albumzine" är alltså endast 99 spänn, jämför det med en platta på Itunes eller en skiva i traditionell handel! Jag tror och hoppas att vi kommer få se fler sådana här lösningar framöver, då kärleken till bra musik och god design för många är större än cashen i fickan.

I en tid då det blir allt viktigare att leva sitt varumärke, och inte bara berätta om det, så dyker det upp bra och mindre bra exempel.

Arla har länge varit bra på att berätta. De har på ett trevligt sätt visat lantbruk från dess soligaste sida. Jättebra. Kanske lite för bra för att vara sant såklart. Där finns det en risk. Man har inte långt till att tro att om Arla måste försköna på det sättet så kanske det egentligen är precis tvärtom. Fantastisk reklam är det i alla fall, som garanterat gett många en positiv bild av hur Arlas kor har det. Men reklamen är bara ett företag som berättar (om än på ett lysande sätt) om lantlig idyll.

Därför blir det så brilliant när man samtidigt förpackat konceptet "Kosläpp" och presenterat det för aktivitetstörstande småbarnsföräldrar. Alla vill se glada djur som släpps ut på grönbete och när man samtidigt bjuds på ekologisk mjölk och bulle så är är det helt plötsligt på riktigt. Bregott-lyckliga kor finns. Vi har sett dem. Den känslan lever kvar längre än reklamen. Och från den stunden blir reklamen inte bara ett påstående utan också en påminnelse om bulle och mjölk, spralliga kossor och glada barn på en doftande ladugårdsbacke.

Brilliant som sagt. Men det förpliktigar till fortsatt miljöarbete, Arla. Glöm inte det. "The bigger they are the harder they fall".



Några som nyligen fått sig en liten törn genom att inte riktigt leva som de lär är KPA Pension. Man har genom bra reklam gjort sig kända för att förvalta pensionspengar i etiska fonder.

Häromdagen hörde jag ett nyhetsinslag på radion som handlade om miljöfarlig utvinning av olja ur så kallad oljesand. Och radion spelade upp KPAs reklam som handlade om företag med miljöfarlig verksamhet och hur du genom att välja KPA undviker att få deras smuts på ditt samvete. Hade ju varit bra om det nu inte varit så att KPA i sin portfölj hade de företag som sysslade med just oljeutvinning ur oljesand.

Ok. Kan hända den bästa, men hur bemöter man då kritiken? KPA svarar att de måste ha med de här stora företagen. Och på frågan, varför, svarar man helt enkelt att man i första hand måste ha en hög avkastning. Så mycket reklampengar investerade och så lätt tar man på sitt löfte till sina kunder. Tråkigt. Och i fortsättningen när jag ser reklamen för "etiska" fonder så kommer jag tänka på deras torra, kalla svar i ett nyhetsinslag.

Kommer du som uppdragsgivare till en konsult så ingår det i själva paketet att du ska kunna känna dig trygg. Men varför pratar då vi och många andra byråer så ofta om mod? Jo, därför att det helt enkelt krävs mod för att uppnå bra kommunikation. Det här gäller både för dig som uppdragsgivare och av de du jobbar med på byrån.

Först och främst måste du och de du jobbar med lita på varandra, annars kommer samarbetet aldrig fungera och lösningarna kommer att bli lidande. Men det handlar kanske inte så mycket om mod.

Det är när lösningarna ska lanseras – oavsett om det handlar om en reklamfilm, en annons, en lansering av en ny webbplats eller en såpa à la ”Färjan” – då krävs det mod. För en slätstruken och traditionell lösning utan ryggrad uppnår sällan god kommunikation. Och är med andra ord sällan en god investering.

För att verkligen uppnå kommunikation med dina målgrupper, och för att dina insatser verkligen ska löna sig krävs, att du ger dem något mer. Och då duger det inte att vara som alla andra. Våga stick ut och gör avtryck. Gör dina konkurrenter på ett sätt, gör på ett annat. Ge kunderna något att prata om. Gör något som aldrig någonsin existerat eller testats tidigare. Av någon.

Men om vi förtestar då? Då behöver man ju inte vara modig? Att förtesta kan man så klart göra, men att fråga människor hur de kommer att reagera är vanskligt. Risken är stor att de svar du får handlar om huruvida de "tycker om" kommunikationen eller inte. Och det är ju tämligen ointressant. Det intressanta är ju vad som blir kvar i deras huvud och vad som händer efteråt. Alltså sjukt svårt för någon att svara på över huvud taget.

Så, för att våga släppa lös den spännande lösning som vi tillsammans lagt så mycket blod, svett, tårar – och pengar! –  på, då krävs det mod. Uppsidan är att modiga uppdragsgivare och modiga och ansvarstagande byråer kan nå hur långt som helst. Allt som behövs är ärlighet, relevans och en smula charm. Ja, och så lite mod som sagt.

Klicka här för att se programmet som Daniel pratar om.

Det pratas mycket om sociala medier. Alla vill göra något på Facebook eller Twitter och skräcken att hamna efter tvingar fram det ena tveksamma försöket efter det andra.

Jag vill lyfta ett exempel på RELEVANT nyttjande av sociala medier.


Jocke Aittamaa Lindström, en trevlig kille som kände att Arbetsförmedlingens kanaler inte var tillräckligt för att ge honom ett jobb inom PR-branchen tog tag i saken och startade ”Nu ger vi grabben ett jobb!” på Facebook. Det här hände i lördags (9/1-10). I söndags var det mest släkten och de närmaste vännerna som hade gått med, men det började spridas även till andra i hans närhet som tyckte att det här var en bra grej. Någon tipsade någon på Aftonbladet som tyckte att det var intressant. Igår, måndag (11/1-10), publicerade man en artikel om Jocke på aftonbladet.se. Under dagen satt någon på Sveriges radio P3 och surfade runt för att hitta uppslag till kvällens HallåP3. Vips var Jockes jobbsökande utgångspunkten för en hel timme på bästa sändningstid i riksradion.

Idag, tisdag (12/1-10), när jag pratade med Jocke så hade flera företag redan hört av sig för intervjuer. Än mer anmärkningsvärt är att han hade två konkreta jobberbjudanden där man i princip ville att han började redan idag. Vidare hade han fått en handfull förfrågningar från företag som ville veta mer. Det ser med andra ord ljust ut för honom och om det nu inte skulle leda till jobb direkt så har han i alla fall ett bra case att lägga till i sitt CV.

Varför lyckades då Jocke bättre än så många andra som desperat försöker göra sig hörda i de sociala medierna? Jo, han hade ett problem som behövde lösas och inte en lösning som behövde ett problem!

I alla tider så har människor använt sig av sitt privata nätverk för att få jobb. Han gjorde som man alltid gjort och frågade runt bland vänner och bekanta och bad de höra sig för om det fanns någonstans det kunde finnas ett behov av hans tjänster. Styrkan i det som idag kallas sociala medier är att det fort kan få stor spridning OM det får människor att bry sig. I hans fall var Facebook ett utmärkt ställe att göra sig hörd men så är inte alltid fallet. Så min slutsats är: Ta reda på vad du vill åstadkomma med din aktivitet innan du väljer vilket som är det bäst lämpade mediet.

Tjifen bloggade som en tokig förra veckan på unt.se

Här kommer ett sammandrag av hans tankar om varumärket Tiger Woods.


Hur ska det gå för Tiger? Varumärkesskolan #1

Hur ska det gå för Tiger? Då tänker jag inte på fadern och maken Tiger, för där har jag dålig koll. Jag menar heller inte hur det ska gå för golfspelaren Tiger. Jag tänker på hur det ska gå för varumärket Tiger Woods, vilket så klart är väldigt tätt knutet till golfspelaren Tiger.

För att resonera kring detta behöver vi först bli överens om vad ett varumärke är. Det är ett ord som används allt oftare i medierna, av företagsledare, idrottare, konsulter med flera. Men vad betyder det? I vår "skola" menar vi allt det du associerar med ett företag, en klubb eller en människa. Det som dyker upp i ditt huvud när jag skriver Coca Cola, det är Coca Colas varumärke. I Sverige kan man registrera ett varumärke. Det kan vara en kombination av ett namn, ett ord och en symbol. I engelskan har de separerat detta, vilket gör det enklare. Det som går att registrera kallas där för "trademark". När de pratar om den större vidden av ett varumärke, associationerna, då säger de "brand". Sprunget ur när människor brännmärkte kreatur, för att visa vem som ägde dem.

Om du köper resonemanget, att det är associationerna i ditt huvud kring Coca Cola som är deras varumärke, då kan du snabbt konstatera en sak. Coca Cola äger inte sitt varumärke. Det gör du. En ganska svindlande tanke. Samma gäller Tiger Woods. Han har allt, han kanske snart saknar en fru, men i övrigt har han allt man kan tänka sig. Men inte ens han äger sitt eget varumärke. Och frågan är vad som kommer att hända med varumärket efter hans otrohetsskandaler.


Hur ska det gå för Tiger? Varumärkesskolan #2



Vad som är sant eller inte i Tiger-storyn är svårt att veta, men att det finns en del substans i otrohetsryktena kan vi nog utgå ifrån. Ett antal stora varumärken har lämnat Tiger, de sponsrar honom inte längre och bilden medierna har pumpat ut så här långt har nog blivit en sanning hos många. Tigers varumärke är skadat, hans popularitet har sjunkit drastiskt enligt mätningar.

Ett ord som ofta nämns när ordet varumärke nämns är positionering. Hur ett företag strategiskt jobbar för hur deras varumärke ska uppfattas av målgruppen i förhållandet till konkurrenterna. När det gäller Tiger har själva positioneringsarbetet varit enkelt, varumärkeslöftet har liksom givit sig självt: Han är bäst världen. Thats it. Golfare som Jesper Parnevik, som inte är lika bra på att lira, får hitta på andra saker. Therese Alshammar likaså, simning har inte samma dragningskraft och exponeringsmöjligheter. Tiger är bäst och sponsorerna har kastat pengar efter honom för att få synas tillsammans med hans ansikte, tillsammans med hans varumärke.

Det har således handlat om ett varumärkessamarbete. Tiger har tillfört företag som Gillette, Tag Heuer med flera associationer som de ville äga. Förutom att han är nummer ett för han med sig associationer som seriositet, noggranna förberedelser. Och precision. Och får företag synas med honom spiller det över på dem. Precis som att "Pillan" Wibergs glada ansikte, fräschör och framgångar i backen satte fart på Risifrutti.

Antingen så väljer varumärken som är väldigt lika varandra att samarbeta. Eller också försöker de gå utanför sin egen värld för att verkligen fylla på med associationer som de saknar. H&M och Karl Lagerfeldt delar inte speciellt mycket om du frågar mig. Men när han designar en begränsad kollektion för H&M under en begränsad tid, då fullkomligen boostar han H&M med designassociationer som lyfter varumärket långt efter att hans kläder lämnat hyllorna.

Hur funkar allt det här då? Frågar du mig är det inte så stor skillnad på hur vi emotionellt och rationellt ser på en vän, en partner eller en läsk. Vi är människor som använder samma sinnen, organ och emotioner för att ta beslut om vad vi tycker om och vill ha. Och vi är inte så rationella som vi tror, de flesta beslut vi tar är emotionella. Varumärken handlar om relationer. Varumärken vi tycker mycket om, och haft en relation med länge, kan vi förlåta. Precis som en gammal god vän som tabbar sig en gång.

Se exempelvis på Mercedes A-klass som välte. Hade det hänt ett litet, nytt, okänt asiatiskt märke på väg in på den svenska marknaden, då hade de varit körda. Jag lovar. Jag är också överraskad över att Skandia över huvud taget finns kvar på den svenska marknaden. Men de gör det. Därför att vi förlåter gamla "kompisar". Och vi förlåter varumärken.


Hur ska gå det för Tiger? Varumärkesskolan #3



Företag vet att det alltid finns en risk i att "co-branda", varumärkessamarbeta. Vissa företag har genom åren varit mer eller mindre beroende av sina varumärkessamarbeten. PC-leverantörerna av Intel inside-processorer. Och en dyr varumärkesjacka för utförsåkning utan Gore Tex, det är knappt tänkbart.

Men det är lättare och tryggare att samarbeta med starka varumärken i form av företag eller produkter än med människor. Fråga bara Axa som samarbetade med Ludmila Enquist.

Jag tror inte att någon i sin vildaste fantasi trodde att detta kunde hända Tiger Woods. Och flera av hans sponsorer anser att de klarar sig utan honom och företag som Accenture, Tag Heuer och Gilette har lämnat honom nu när det gått snett.

Så, kan Tiger resa sig?

Det är klart att hans varumärkes framtid bygger väldigt mycket på att han kommer tillbaka och presterar på golfbanan. Det kan bli tufft, men lyckas han kommer hans varumärke att stiga i värde igen. Varför?

1) För att vi människor glömmer oerhört fort. Ta till exempel den svenske brottaren Tomas Johansson. Han blev fälld för dopning, avplockad medaljer och avstängd. Bara ett par år senare fick han Svenska Dagbladets bragdmedalj och folkets jube.

2) Om nu Tiger Woods är skyldig till det han anklagas för, upprepad otrohet, så har han visat prov på dålig moral, han har gått bakom ryggen på sin fru och visat henne dålig respekt. Men han har inte gjort något brottsligt (åtminstone inte i vår kultur) och han har inte fuskat i sin idrott. Han kanske till och med, för första gången, har visat att han är mänsklig. Det har han ju knappt varit förut.

(För oss i Sverige känns det ju kanske ändå jäkligare än vad det gör internationellt eftersom han har bedragit vår Elin, en av oss, en svensk tjej.)

Kommer han bara tillbaka på golfbanan och börjar prestera, då kommer hans varumärke återigen kunna bli starkt. Kanske till och med starkare. Han har visat att han är mänsklig, kan göra fel, be om ursäkt och komma tillbaks. Det kommer att stärka honom.

Det kommer dock att handla om en litet annorlunda varumärke, Tiger Woods kommer inte längre att vara så där helylle, nästan lite tråkig, som han har varit tidigare. Nej, han kommer att vara lite farligare. Och vi människor gillar sånt.

Ett exempel är skådespelaren Hugh Grant. 1995 greps Grant av polisen då han kuckelurade med den prostituerade Divine Brown i baksätet i en bil på Sunset Boulevard i Los Angeles. Samtidigt som han hade ett förhållande med Liz Hurley.

Före det hade Grant gjort flera filmer där den största framgången var "Fyra bröllop och en begravning". Efter det då? Jo, det har gått hyfsat. "Notting Hill", "Bridget Jones dagbok" och "Love actually" är bara några exempel. Lite mindre helylle och en av de största på den vita duken

Om Tiger skulle misslyckas totalt med sin golfcomeback då? Ja, då blir det värre. Men om mitt resonemang ovan håller i stort, då kommer han kunna profitera på sitt varumärke ändå. Se bara på varumärken som Björn Borg, Börje Salming, Michael "Air" Jordan och Fred Perry. De är inte på något sätt aktiva längre, men deras varumärken är superstarka. Nu har ju inte alla gjort bort sig som Tiger Woods, åtminstone inte vad vi vet, men Björn Borgs förflutna är i alla fall inte direkt fläckfritt.

Jag tycker att det är intressant att resonera kring hur företagen som hoppar av tänker. Och hur de uppfattas. Jag tycker att de har haft lite för bråttom. Vad ger de för signaler egentligen? Vi är med Tiger i medvind, men nu lämnar vi honom direkt. Så beter man sig i alla fall inte mot en gammal kompis. Hur känner sig konsulterna på Accenture exempelvis, känner de sig trygga hos sin arbetsgivare? Vågar de misslyckas?

Jag fördömer i alla fall inte varumärkena som stannat kvar hos Tiger Woods. Snarare tvärtom.

Kontenta: Jag är säker på att varumärket Tiger Woods kommer att resa sig. Hur det går för den äkta maken Tiger vet jag inte. Och jag håller tummarna för att han får ordning på själva golfliret också.

Golfen behöver Tiger Woods. Just nu behöver Tiger Woods golfen lika mycket.

/Tommy Lindgren

PS! Har du följt varumärkesskolan har du lärt dig något som du kan ha nytta av i ditt framtida liv. Du är nämligen också ett varumärke. Och du äger det inte själv, det gör din omvärld. Så det är bäst du sköter dig. DS.

Idag har jag varit på föreläsning om Sociala medier. Arrangör var Marknadsföreningen i Uppsala och föreläsaren Annika Lidne på Disruptive Media.

Kul att gå på föreläsning tyckte jag, mina förväntningar var på topp. Men det som hände sen kändes mycket märkligt. Föreläsaren inleder nämligen med att tala om för åhörarna att – den som inte har koll på sociala medier kan lika gärna lägga ner. Va?! Hur kan man säga så? För mig som ser iPhonen som ett naturligt steg efter Nintendo 8-bitars så tar jag det inte riktigt på allvar. Facebook, Twitter, Blogg och text-tv i mobilen är inget konstigt för mig. Men den större delen av publiken är 45+ och har inte samma vana av Internet och hur det kan användas. När föreläsaren sedan fortsätter med att slänga sig med termer som åhörarna överhuvudtaget inte förstår gör det mig mer bekymrad. Om man inte vet vad Twitter är, hur ska man då veta vad en retweet är?

Vad var egentligen syftet med föreläsningen? Ge mer kunskap eller göra folk mer rädda? Visst, vi fick lite snabbt lära oss sätt att följa bloggar, Twitter och forum. Och detta är ju hela kärnan i sociala medier i min mening. Lyssna, följ och svara. Och framför allt – lyssna. För att skapa dialog. För att visa närvaro. För att visa att man bryr sig. För mig så gav föreläsningen en del. Men för den som just har fått upp ögon för sociala medier och önskade sig en översikt gick nog hem besviken. Och kanske till och med lite rädd.

Till Annika. Förhoppningsvis får du upp detta på dina bevakningar. Vore kul med en respons antingen här eller via Twitter, Facebook eller Googlewave.

Det blev ett hiskeligt rabalder i branschpressen när tidigare ordföranden för reklamförbundet ”avslöjades” att tacka nej till oadresserad direktreklam. Repliken kom blixtsnabbt: Nej-tack-skylten var ett misstag och skulle bort. Här fanns ett lysande tillfälle att prata om varför många människor tackar nej till reklam, men tyvärr var det ingen som ställde frågan.

Visst, som representant för en bransch är det kanske viktigt att hålla koll på vad som händer, även sånt som är mindre bra. Men måste man verkligen som reklamare acceptera och gilla all slags reklam? Knappast. Lika osannolikt är det att kockar tycker om all slags mat, att telefonförsäljare alltid gillar att bli uppringda … okej du hajar.

Jag har full förståelse för de som tackar nej till direktreklam, för merparten av utskicken som hamnar i min postlåda är skräp. Och för våra uppdragsgivare är den dåliga reklamen både möjligheter och hot. Uppsidan är att det är ganska enkelt att göra något bättre. Den svarta sidan är att den låga nivån förmodligen leder till att ännu fler tackar nej.

Så vill du hälsa på i brevlådan hos dina kunder och vara välkommen även en andra gång? Då har vi ett superenkelt knep. Ta ditt utskick och fråga dig själv: Skickar vi verkligen det här till någon, eller är det i själva verket bara från oss? Eller mer rakt på sak: Skicka inte vad skit till vem som helst, när du kan skicka något speciellt till var och en. Lycka till!

Att ha en tydlig och inspirerande plattform för sin kommunikation är så klart bra. Men för att inte snöa inne bland målgrupper, postitioneringsstrategier och kärnvärden är det en god idé att titta ut i verkligheten då och då. Och att inte krångla till det när det kommer till själva kommunikationen.

Se det så här: Dina målgrupper är människor, dina kärnvärden är du själv och din önskade position är inget annat än dina favorita ämnen att samtala om. Sen är det fritt fram att hitta en trivsam plats att börja kommunicera. Kanske på internet, via brevlådan, eller i en tidning som du och dina tilltänkta kunder tycker om.

God kommunikation handlar förvånansvärt ofta om självklarheter som att vara personlig, trevlig och intressant. Och det kan vem som helst vara bara genom att tänka lite annorlunda. Den här lilla butiken på Drottninggatan i Uppsala är ett alldeles lysande litet exempel på just det. 

Jag gick förbi denna igår. Först tyckte jag att den var briljant. Sen blev jag besviken. Den tar inte mottagaren på allvar genom den sista textraden. Helt onödig. Vad tycker du?